"Ett halvt ark papper" är skriven av August Strindberg (1903) och är utsett till Sveriges populäraste novell. Vi läste den idag på svenskan men jag har även läst den en gång förut. Jag tycker att det är lite fascinerande hur jag kan uppfatta en novell såpass annorlunda på bara ett år, för när jag läste den för ett år sedan så fann jag den inte intressant eller tilltalande, men idag när vi läste den så blev jag nästan berörd. Om det beror på att jag har blivit mognare eller om det beror på min lärare vet jag inte, men jag finner det ganska intressant. 

 

Novellen utspelar sig i en tom lägenhet i Stockholm när hyresgästen hittar ett gammalt ark papper vid sin telefon, där står det flera namn och nummer som summerar hans tid i lägenheten. Han läser igenom pappret och när det beskrivs i texten så beskrivs det på ett sätt som gör att en själv får upp bilder i huvudet.  

 

"Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något." är meningen som inleder novellen och jag tycker att man märker redan där rätt så tydligt vilket tema novellen kommer ha: sorg. Det tycker jag syns på grund av ordet "sorgflor", för som Anna (min lärare) förklarade är sorgflor något folk har på sig när en som står dig nära har avlidit. Jag tycker att temat fortsätter i hela novellen ända till slutet, då han nämner att han gick ut med sitt huvud högt. Det blev som en liten tvist för mig, att texten i sin helhet har ett sorgset tema men när en kom till slutet så skriver han istället att han inte ångrar det som har hänt och att han kände sig lycklig. 

 

Och jag tolkade då det som budskapet i denna novell, att man måste kunna handskas med sin sorg för att kunna gå vidare. Vilket jag tycker personligen är ett väldigt bra och nödvändigt budskap. 

Mitt första riktiga blogginlägg dedikerar jag till Alice Munro, dels för att hon är en bra författare och dels för att hon vann årets nobelpris i litteratur (och även för att det är våran skoluppgift att skriva om henne men vi bortser från det). 

 

Den novell jag har läst av Munro och den jag kommer att skriva om heter "Brinnande livet" och ingår i hennes senaste novellsamling hon gav ut. Novellen är, vad jag tror, en självbiografi och handlar om hennes uppväxt på landsbygdnaden, om hur livet kan se ut och hur en kan välja att se på livet.

 

Varför jag tror att det är en självbiografi grundar sig på att dels att det är väldigt personligt skrivet och dels för att hon nämner i slutet av novellen var hon bor, och där bodde hon även i verkligheten när texten var skriven. Jag tycker att Munro beskriver hur hennes barndom var väldigt tydligt och jag kan tänka mig att det såg liknande ut för de flesta unga på den tiden, ett exempel som förtydligar det är att jag vet att det var vanligt att bli agad när en inte gjorde som en var tillsagd och att det var ovanligt för ungdomar att gå i skolan så länge som Munro gjorde. Att jag tycker att den visar hur en kan välja att se på livet syns tydligt i meningen: ”Man skulle kunna tycka att detta borde ha blivit för mycket. /../ Men det konstiga är att jag inte minns den tiden som olycklig.” För där valde hon att inte se den tiden som olycklig, även trots att det var en sämre period i hennes liv. Ett annat exempel är att när Munro beskriver sin hemstad så beskriver hon den på ett rätt negativt sätt medan senare i novellen så läser hon en insändare i en tidning, som beskriver samma stad, fast på ett helt annat sätt. Det kan såklart bero på att den som skrev insändaren hade det bättre där men det kan även handla om hur en väljer att se på livet. Vilket jag tycker är en väldigt viktig och fin tanke. 

 

"Han hette Roly Grain, och han har trots sitt trollnamn ingen ytterligare roll i det jag nu skriver, för det här är ingen historia, bara livet." Det här citatet är taget ur texten och jag tycker att meningen visar väldigt tydligt hur novellen är upplagd. Att hon vill förmedla att det inte alltid behöver finnas någon historia bakom varför allt är som det är och det inte alltid måste vara så speciellt. Meningen visar även hur novellen är skriven, rakt på sak. Inga bortförklaringar till varför det är si eller varför det är så, för det är bara livet och då behöver det inte finnas någon förklaring. Jag anser att det är smart att skriva på det sättet som Munro gör, på ett sånt vardagligt och ledigt sätt, det gör det enklare för en att relatera eller åtminstonde tänka sig in i situationen även om en inte har upplevt det hon skriver om. När en kan relatera så är det även lättare för en att ta in vad man har läst och det gör att texten når ut till folk.

 

Några meningar som berörde mig väldigt mycket var de två sista meningarna i novellen, de löd: "Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt". Jag vet inte varför men jag tog åt mig dessa meningar väldigt mycket, det kändes som de prickade mig på helt rätt ställe, vid helt rätt tillfälle. Och jag tror att en liten grej som det här, som inte många tänker på, gör Munro till en sådan bra författare som hon är. För hon kan få ut så mycket från en vardaglig novell, hon lämnar över spår och visdom till en, som lever kvar i en länge.

 

Hej och välkommen till min blogg. Här kommer jag endast att skriva om mina tankar kring litteratur (which is quite obvious med tanke på namnet), hoppas att ni trivs!