En stark scen i boken skulle jag säga är slutet, för det var en scen som i alla fall tilltalade mig. Hela boken bygger upp på att han skäms över sitt arv och gör allt för att glömma bort det/inte få det att synas men han stöter på många hinder på vägen. Ibland kan jag nästan tycka att han är lite elak och beter sig konstigt, för varför vill han så gärna få bort sitt arv? Det är inget negativt? Men, i det sista kapitlet berättar han om när han och han systers son skulle gå på en fotbollsmatch tillsammans, Sverige mot Polen. Han skriver om hur de sitter på den svenska klackan och om hur de reagerar när Polen gör mål, om hur glada de blev. Och han skriver även om hur han känner just den stunden, att han inte längre skäms om att ha ett polskt arv. 

 

Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är så fint. Under bokens gång så har han alltid sett ner på sitt arv och skämts över sina föräldrar x antal gånger bara för att de inte pratar lika bra svenska som honom själv. Men på slutet, när han är där med sin systers son som han förr i tiden hade väldigt bra kontakt med men som han inte längre har, när Polen göra mål och att sedan få läsa om hur mycket de jublade och om hur glada de blev. Det är bara så fint.