HJÄLP JAG HETER ZBIGNIEW (del två)
Boken är skriven i jag-form, alltså att det är Zbigniew själv som berättar om vad som händer och hur han tänker. De olika kapitlerna i boken hoppar också väldigt mycket från att vara skrivet i nutid och i dåtid, då det ofta förekommer att det nämns nya människor som han sedan beskriver. Och när det nämns nya människor så är boken fortfarande skriven i jag-form utifrån Zbigniews perspektiv men det blir ju då tredje person singular (rätt logiskt engligt mig). Ett exempel är när han ska beskriva sin kompis Ambrit, han skriver då "Han kommer från Pakistan och flyttade hit när han var sju. Då anade han inte att hans namn klingade sextioårig tant från Hökarängen."
Det finns såklart flera teman i en bok men det största temat i den här boken skulle jag säga är gemenskap och då även utanförskap (de går liksom hand i hand). Det grundar sig på att boken bygger på att Zbigniew skäms över sitt polska arv och försöker bli så svensk som möjligt för att han ville verkligen inte sticka ut. Ett bra exempel på det här är att i ett kapitel så beskriver han att när han var yngre och spelade handboll, så brukade han missa målchanser med flit/höll sig på den bakre planhalvan för att inte hen som läste upp målgöraren skulle säga hans namn. För varje gång någon sa hans namn så uttalade de antingen det fel eller så började alla skratta, och i värsta fall hände båda delarna. När detta då skedde så kände han sig utsatt, utstött och blev påminnen om sitt polska arv som han så gärna ville glömma.
Kommentarer
Trackback
