Eftersom boken handlar om, som jag tidigare nämnt, att Zbigniew försöker "bryta" sig loss från sitt arv genom att försöka bete sig så svensk som möjligt, så anser jag att boken säger rätt så mycket om hur det kan vara för emigranter som kommer till ett nytt land. Redan som ung, berättar han, att han känner sig utanför, annorlunda bara för att han inte kan språket lika bra som dem andra. Under bokens gång beskriver han även hur det är för hans föräldrar att vara i Sverige och om hur det är för hans systers barn. Det gör att han beskriver hur det är/har varit för tre olika generationer, vilket gör att det blir flera olika perspektiv över det hela.

 

I helhet tycker jag faktiskt att boken är väldigt bra, då den är väldigt lättläst och rolig men även att det finns en tyngre fråga bakom det hela. När en läser boken första gången, kanske en bara tycker att boken är lite rolig medan om en sedan läser om den ännu en gång, eller bara tänker noggrannare på vad en nyss har läst så tror jag att en kommer tycka om boken mer. För trots att det är en självbiografi så tror jag att det är något mer Zbigniew vill förmedla, något som vi alla kan ta nytta av när vi har läst klart boken. Jag tror då att det han vill förmedla är att vi måste lära oss acceptera oss själva, för vi är bra som vi är (och vi kan inte - även hur mycket vi vill, ändra på vissa saker). 

En stark scen i boken skulle jag säga är slutet, för det var en scen som i alla fall tilltalade mig. Hela boken bygger upp på att han skäms över sitt arv och gör allt för att glömma bort det/inte få det att synas men han stöter på många hinder på vägen. Ibland kan jag nästan tycka att han är lite elak och beter sig konstigt, för varför vill han så gärna få bort sitt arv? Det är inget negativt? Men, i det sista kapitlet berättar han om när han och han systers son skulle gå på en fotbollsmatch tillsammans, Sverige mot Polen. Han skriver om hur de sitter på den svenska klackan och om hur de reagerar när Polen gör mål, om hur glada de blev. Och han skriver även om hur han känner just den stunden, att han inte längre skäms om att ha ett polskt arv. 

 

Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är så fint. Under bokens gång så har han alltid sett ner på sitt arv och skämts över sina föräldrar x antal gånger bara för att de inte pratar lika bra svenska som honom själv. Men på slutet, när han är där med sin systers son som han förr i tiden hade väldigt bra kontakt med men som han inte längre har, när Polen göra mål och att sedan få läsa om hur mycket de jublade och om hur glada de blev. Det är bara så fint.

 

Det finns såklart flera teman i en bok men det största temat i den här boken skulle jag säga är gemenskap och då även utanförskap (de går liksom hand i hand). Det grundar sig på att boken bygger på att Zbigniew skäms över sitt polska arv och försöker bli så svensk som möjligt för att han ville verkligen inte sticka ut. Ett bra exempel på det här är att i ett kapitel så beskriver han att när han var yngre och spelade handboll, så brukade han missa målchanser med flit/höll sig på den bakre planhalvan för att inte hen som läste upp målgöraren skulle säga hans namn. För varje gång någon sa hans namn så uttalade de antingen det fel eller så började alla skratta, och i värsta fall hände båda delarna. När detta då skedde så kände han sig utsatt, utstött och blev påminnen om sitt polska arv som han så gärna ville glömma.